Sök
  • Elin & Isak Nordin

Hur är det att ha Covid-19 när man lever vanlife och inte känner någon i stan?

- Två människor och två hundar instängda på 8m2 i drygt två veckor


Jo, det hade sina utmaningar, minst sagt. Sjukdomen drabbar olika människor på olika sätt och även om vi gjorde allt vi kunde för att undvika att bli sjuka så drabbades vi till slut i början på december år 2020. Innan var vi rädda för hur vi skulle reagera om det skulle visa sig att det som började som en förkylning verkligen kunde vara Covid-19. Eftersom vi sett hemska exempel på hur sjukdomen yttrar sig på människor i alla åldrar runt om i landet, hade vi stor respekt. x


Syntolkning; Vår bil som vi byggt om till en husbil där vi bor, bilen är grå-blå och står parkerad i ett vinterlandskap.

Vanlife på vintern

Det är ganska mycket extra att tänka på när man lever vanlife på vintern, vi har vaknat upp flera dagar när hundarnas vatten har frusit till is, man blir nödig på natten när det är -22°C, man hittar mögel eller när dörren inte går att öppna då den fryst igen på grund av kylan. Detta är saker som man lär sig hantera men att ha corona i bilen har nog varit den största utmaningen hittills, både fysiskt, psykiskt och äktenskapsmässigt.


Sjukdomsförlopp

Det är svårt att undvika att bli sjuk när man arbetar med svårt sjuka covidsjuka patienter varje dag, säger Isak som jobbar som sjuksköterska på avdelningen för akut sjuka patienter på Örnsköldsviks sjukhus. Han möter ofta patienter som kämpar för sina liv på sjukhuset.

Syntolkning; På bilden ska Isak ta sig ur sängen efter att han mår lite bättre efter en tids sjukdom, hans ben och överkropp syns men inte huvudet. Sängen ser stökig ut.

För oss började det hela som en kraftig förkylning och eftersom vi båda arbetar inom vården fick vi snabbt infinna oss för provtagning. Någon dag senare kom testet tillbaka och visade givetvis positivt. Isak fick sina symptom ca en vecka innan jag. Mycket snabbt fick han feber och blev sängliggande, hade svårt att äta och dricka på grund av orkeslöshet, huvudvärk och feber. Lukt- och smaksinne försvann och den stackarn sov i stort sett 3-4 dygn med undantag för matintag. För mig dröjde symtomen ca en vecka och innan dess kände jag mig helt frisk men satt i karantän på grund av att Isak hade positivt svar. Detta är lurigt och förrädiskt, jag trodde att jag var en sådan som bar på sjukdomen utan att visa symptom. Vi fick regler skickade till oss från myndigheterna om att vi enligt smittskyddslagen skulle stanna hemma en viss tid. Problemet för oss var att vi nyss kommit till Örnsköldsvik och kände inte många här som kunde hjälpa oss. Som tur var hade vi bunkrat upp med pasta, konserver och soppor, så vi klarade oss länge utan att behöva handla. Det ska också nämnas att när vi tittade ut från bussen en morgon hade våra nyfunna vänner här hängt en påse med julfika och godis på backspegeln, bara en sån sak gör att man orkar stå ut lite till. Den medmänskligheten är svårt att sätta pris på. Isak var sjuk länge, över en vecka och han är sällan sjuk, men lukt- och smaksinnen kom tillbaka och han kände sig piggare även om det tog flera veckor innan han var helt återställd. Vi var nervösa över att han skulle få lungpåverkan eftersom det skulle betyda ett stort problem för hans sätt att träna, men det verkar i skrivande stund (2021-02-04) vara återställt. För mig var processen liknande förutom att jag inte hade feber och kunde vara vaken lite mer. Jag har fortfarande inte fått tillbaka lukt- eller smaksinne, men jag övar min hjärna att hitta sina förlorade kopplingar varje dag. I slutet av sjukdomen hade jag svårt att andas och fick ligga på mage och göra andningsövningar för att få i mig tillräckligt med syre. Fruktansvärt läskigt! Jag trodde att jag behövde åka in till sjukhuset, men eftersom Isak hade sett liknande fall på sjukhuset visste han hur symtomen skulle behandlas.


Syntolkning; bilden visar Elins överkropp där man ser en tröja med ölsorten Corona Extra, en känd öl som råkar ha samma namn som den pandemi som just nu härjar världen över.

Vi har alltid varit försiktiga och tagit pandemin på allvar, redan från början, men det är lätt att tänka ”det där händer inte mig, jag är frisk i övrigt och vältränad”, men det hände ändå. Tröjan köpte jag för många år sedan när Corona bara förknippades med en god sommaröl, tiderna förändras.


Hundar

Ja, hundarna ska ut på promenad vare sig man är rejält sjuk eller inte, det fick bli korta rastningar runt bilen i ca två veckor. Dom var inte glada och det var jobbigt att se dem frustrerade på att inte få gå sina sedvanliga långpromenader varje dag, men på något sätt spå förstod dom att det var allvar, dom nöjde sig med de korta turerna och att de fick lite extra hundben under tiden.


Äktenskapet

Att vara instängd på en liten yta med sin älskade kan låta mysigt men det var det ärlig talat inte. Vi var trötta, otåliga, snoriga och hade huvudvärk. Dessutom var den ena sjuk när den andra var frisk vilket hade sina fördelar, men att vara den som var frisk var nog värst. Att se den andra må dåligt men inte kunna springa iväg och köpa en tidning eller tillgodose en tyst miljö för vila. När man var frisk hade man energin till att göra saker, men fick inte. Vi ställde så klart upp för varandra och försökte hålla inne med de små saker som vi störde oss på samtidigt som vi turades om med att gräma oss över situationen. Det blev mycket livestreaming de veckorna och surfen tog snart slut men fylldes på då detta var "en nödsituation". Ibland fick en av oss sätta oss i framsätet för att vi skulle få lite tid ifrån varandra, men för det mesta höll vi oss lugna och förstående. När vi mådde bättre kom kärleken tillbaka och man orkade vara trevlig igen, vi spelade yatzy och skrattade lite om hur grinig man blir när man är sjuk. "Men, i nöd och lust sedan 2016" är det som gäller. :)


Post Covid-19

Ja, såhär i efterhand kan det ändå kännas skönt att vi båda haft corona och att vi klarade oss relativt bra. Alla är dessvärre inte lika lyckligt lottade, vilket känns otroligt ledsamt. Mitt lukt- och smaksinne är inte tillbaka och jag oroar mig för att det inte ska komma tillbaka. Det är konstigt hur man bara saknar något när det är borta. Jag har nu förstått hur viktigt framförallt luktsinnet är; jag känner inte vad jag luktar, om en tröja behöver tvättas, om det luktar bränt, rök, hundbajs eller gasol. Jag försöker påminna mig om att det hade kunnat vara värre för att inte tycka synd om mig själv. Jag ville ett skriva ett inlägg för att berätta om vår upplevelse av sjukdomstiden och hoppas att ni håller er friska och är rädda om varandra, vi vet inte hur vi reagerar på ett nytt virus. Vi kommer att ta vaccin så fort vi får och rekommenderar andra att göra detsamma om det känns rätt, vi gör det inte för oss själva utan för våra nära och kära.


Med det sagt, håll ut och slappna inte av!
61 visningar

Senaste inlägg

Visa alla