Vi bestiger Kebnekaise

Vi är nu inne på 12:e dagen av vår resa, men det känns som att vi har varit borta i en månad. Vi har sett så mycket häftiga saker, en sak som vi har lagt märke till är att vårt perspektiv på avstånd har förändrats. Ibland kan man höra sig själv säga, äsch men vi åker dit, det är bara 30 mil… ??? Det skulle ju inte hända hemma i Göteborg, där tycker jag att 2-3 mil är mycket. Hur som helst, sedan vi skrev sist har vi varit med om mycket. Vi lämnade Norge och körde in i Sverige via Tärnaby, sedan satte vi seglen mot Jokkmokk där vi övernattade på den mest myggtätaste plats i Sverige. Men som tur var hade vi förberett oss väl med myggnät, myggmedel och någon sorts mojäng som ska hålla bort mygg (tack Ida och Peter). Trots det fick vi nog ett 30-tal myggbett var, men utan dom hjälpmedlen hade vi kanske varit helt tappade på blod. Vi styrde ganska snabbt bilen vidare mot Storuman där vi såg en Sibylla, vi kunde inte låta bli, oj så gott det var med lagad mat som inte varit på burk. Köttet, blandat med brödet och dressingen ihop med salladen och så pommes frites på det, det smakade som himmelen. Hade vi ätit den burgaren vid ett annat tillfälle så hade den säkert varit i medelklass om ens det, men nu smakade det så gott. Resan fortsatte uppåt mot Gällivare där vi mest bara körde igenom och fyllde tanken sedan upp mot det stora målet, Nikkaluokta och Kebnekaise.

Vi anlände till Nikkaluokta ganska sent, ca 15 och packade vandringsryggsäckarna (Isak 19 kg och Elin 12 kg, det skiljer ju lite på vår fysiska kapacitet kan man säga). Men vilken strapats, först en vandring på 19 km från parkeringen i Nikkaluokta mot fjällstation vid Kebnekaise, vi stannade ca 1 km innan fjällstation för att slippa alla turister, och så vi slog upp vårt tält på en vacker plats nära en stor fors. Vi sov i tältet och hundarna på utsidan, ställde klockan på 05.00 och somnade ganska snabbt. Dagen därpå lämnade vi onödig vikt i tältet för att endast ta med det nödvändigaste såsom; ganska mycket mat, stormkök, regnkläder, vatten, fleecetröja, mössa och vantar, stegjärn, första-hjälpen kit och överlevnadskit (man vet ju aldrig). Vi tog oss förbi fjällstationen och sedan var det bara uppåt, uppåt, uppåt, sjukt jobbigt, men så fantastiska miljöer. Man blir så mycket mer inspirerad till att gå framåt när man vet att något vackert och samtidigt häftigt väntar bakom nästa ”kulle”. Vi klättrade och vandrade växelvis och kom upp på en hög topp, då tänkte vi, nu är nog det värsta över, men nej, då skulle vi ner igen för det berget fast på andra sidan och sedan upp igen på nästa berg som var Kebnekaise. En liten kafferast med Isaks hemmagjorda bars så var man på topp igen. Turen var ändå krävande och på dit-vägen fick vi ta en del korta pauser för orka hela vägen. Att sätta sig och vända ryggen mot berget för att titta ut på den magnifika utsikten som bestod av många andra toppar, gav mycket energi. Man kunde se hur långt man gått och hur många höjdmeter som var avklarade. När vi slutligen kom upp för den långa stigningen såg vi toppen, hela kroppen blev fylld av energi av blotta synen på de snöbeklädda topparna gjorde att benen gick av sig själva. Väl framme vid toppen kunde vi ställa av oss ryggsäckarna för att ta på stegjärn och gå de sista 150 metrarna upp till toppen för att göra en fet high-five. På toppen hade vi ett utrymme på ca 1,5 m där vi stod tätt ihop med båda hundarna för att inte råka trampa utanför, då det stupade tvärt ner åt båda håll med snö sedan var det fritt fall på flera hundra meter. Vi lägger in lite bilder här på hemsidan senare, så länge finns det på Instagram. Sedan var det ”bara” halva vägen kvar, men den gick faktiskt väldigt mycket fortare. Det var väldigt jobbigt för knä och framsida lår att gå nedför så länge. Det gick väldigt bra de första kilometrarna men sedan kände man hur orken tog slut och man började göra små misstag som att snubbla lätt, då tog vi en paus igen. Lite kaffe och bar så blev det bättre igen.

Väl nere från de värsta branterna kom regnet, snabbt av med ryggsäckar och på med full mundering av regnkläder och regnskydd på ryggsäckarna så vandrade vi vidare mot fjällstationen där vi köpte djungelvrål och varsin spork. Hundarna var så trötta att de somnade varje gång vi pausade om så bara för en minut. Den sista 1,5 kilomtern till tältet kändes nästa skön att gå trots att man gått så långt, för där var stigen äntligen fri från stenbumlingar och flackare. Av med allt blött och fort in i det lilla tältet, Isak lagade mat i regnet och langade in till mig (pasta bolognese). Vi somnade som stockar.Lite kort beskriver nästa dag som en 19 km lång vandring tillbaka till Nikkaluokta, vi gick snabbt för att undvika ovädret som var på ingång. Stannade till vid Enoks, en restaurang som har blivit en klassiker för många som vandrar upp till Kebnekaise. Där åt vi varsin renköttsburgare med chips och hjortronsalsa och våfflor som efterrätt fast det egentligen var tänkt som två huvudrätter, ja vi var hungriga. En underbar kopp kaffe till det, så var man än en gång redo att gå, bara 5 km kvar. Vi hade svettats i tre dagar utan att kunna duscha (vi ville inte betala för det på fjällstationen, men det går om man vill), hur som helst, Isak klädde av sig alla kläder och la sig i forsen, galning, han beskrev det som att halva kroppen domnade bort bara efter några sekunder, det kan inte ha varit varmt. Men fräsch blev han, själv luktade jag på min tröja och trodde jag skulle svimma, usch!

Dusch, ja tack!

Vid Nikkaluokta lastade vi inte pryttlarna i bilen, gjorde ytterligare en high-five och åkte vidare mot Stora Sjöfallet. Men det är en annan historia!

Hej så länge alla goa människor där ute, har ni tips på något vi inte får missa runt Luleå, Örnsköldsvik, Strömsund, Östersund, Åre eller Vålådalen eller något där i mellan så säg till. Kram från Elin, Isak, Izzy & Spike